Rörd

Tusen tusen TACK för era generösa, öppenhjärtiga, varma, ärliga och peppande kommentarer på mitt förra inlägg. Jag är rörd! Och stärkt, för det går uppenbarligen att komma tillrätta med dessa känslor. Jag behöver helt enkelt prioritera det, och jobba jäkligt hårt. Ska fundera på vilken väg jag ska gå gällande det. Ni väckte många tankar hos mig och jag fick en hel del klokheter att tänka på. Tack!

Min självkänsla kommer och går och är långt ifrån så stabil som den behöver vara för att jag ska kunna leva fullt ut som jag vill och stå för den jag är och det jag har att ge. Ibland funkar det kanon, men så händer det något - litet eller stort - som triggar igång känslorna av otillräcklighet.

Den här gången är det utbildningen som satt griller i huvudet på mig. Samma sekund som jag anmälde mig till den, för ca tre månader sedan, kom stressen och pressen över att jag inte är tillräckligt vältränad, stark eller kunnig för att ge mig in på detta spår. För jag ÄR inte det. Men däremot har jag en grym inställning och en jättebra grundkunskap om kost, hälsa, livet, balansen som säkert fler av de mer vältränade saknar. Alla kommer vi ha olika styrkor och förkunskaper med oss in i utbildningen. Det förstår min hjärna när jag rannsakar situationen. Däremot kan jag absolut inte ta in det när jag hamnar i den där stress- och pressbubblan som får mig att närmast se i tunnelseende.

Jag är den jag är och jag behöver fokusera på just det. Jag vet att jag har en hel massa att ge och resten, ja det är ju det jag går utbildningen för att lära mig! Sedan kommer jag såklart att vara ödmjuk inför uppgiften som väntar mig. Fullärd blir man ju knappast på ett par månader, om än någonsin i detta yrke.

Tack igen för era kloka tankar, fortsätt gärna att kommentera detta ämne. Uppenbarligen är vi fler "duktiga flickor" som tampas med att vilja leva upp till någon form av perfektion och jag tycker det är toppen om vi kan vara öppna med det och stötta varandra.

KRAM till er alla!